Som ni kanske märker har jag varit väldigt frånvarande den sista tiden. Jag vet inte varför det blev så men jag tror att jag hamnade i någon sorts bröllopsdepression. Varför skriver inte alla dessa bröllopstidningar eller liknande om den tomma känslan efter ett bröllop?? va va va? Det får det bli ett helt annat inlägg om...!
Hur som haver. Det är meningen att jag ska ta er tillbaka till början, where it all began, med andra ord om förlovningen. Jag är en person av traditioner och att saker och ting ska se på visst sätt "så som det alltid varit". Med andra ord, drömmen om att pojkvännen skulle falla ner på knä och fria och det skulle ske med en fiolkvartett spelande i bakgrunden och typ vita duvor som skulle släppas i väg i samband med att han berättade hur mycket han älskade mig... Det blev inte riktigt så. Snarare något helt åt andra hållet.
Det var jag! Det var jag som friade till honom!
Trots att jag är en kvinna av principer och traditioner är jag även en väldigt envis kvinna som vet vad hon vill ha! Och innerst visste jag hur mycket V än sa att han ville gifta sig med mig och ville fria till mig vilken dag som helst så skulle det trots allt lika gärna dröja 10 år till...
Så med andra ord tog jag saken i egna händer. Bokade resa till Paris, köpte ringar ( jag visste precis hur de skulle se ut), och började smida planer på hur själva frieriet skulle bli. Jag antar att V anade något men jag försökte vara cool och jag tror att jag på något sätt lyckades finta bort hans funderingar.
Två dagar innan avresa till Paris kom ringarna och tur var det. Fantastisk fina! Vi tog oss till Paris och hade några helt fantastiska dagar i denna underbara stad! Under hela resan hade jag med mig ringarna i min väska, då jag tänkte att det vid något tillfälle skulle passa bra... men det ögonblicket infann sig aldrig.
Sista kvällen bestämde jag mig för att det skulle bli av. Jag tog V till en restaurang, bjöd honom på middag. Dock försvann lite (rätt mkt) av den där romantiska känslan på grund av att V blivit smittad av någon hemsk magbacill som gjorde hans besök på toaletten mer frekvent än vanligt.
Kvällen led mot sitt slut, jag förstod av Vs uttryck (likblek, svettig, konstant springandes på toa) att detta skulle bli en väldigt tidig kväll. Jag försökte visa min största besvikelse när han sa att han inte pallade att gå ut (eller rättare sagt, jag blev skitförbannad och tjurig).
- Ska vi inte uppleva Paris en sista gång? Imorgon åker vi hem och du vill bara gå hem och lägga dig?? Jag som vill visa dig ett särskilt ställe. Vi måste gå dit!!
V tog sitt "förnuft tillfånga" (han tog ett djupt andetag och det syntes hur mkt det smärtade i honom att behöva ta sig ut i hans tillstånd) Men då visste jag eller rättare sagt då gav han mig ännu ett bevis på att han var den rätta! Trots att han mådde så dåligt så ville han inte förstöra vår sista kväll...
Ut kom vi, tåg tunnelbanan till Place de la Concorde, där man kunde se Louvren, champs elysse och Tour Eiffel på en och samma gång. Precis nedanför obelixen försöker jag fånga Vs uppmärksamhet. Han är mest otålig och vill nog bara hem.
Trevande försöker jag förklara hur mycket han betyder för mig, hur mycket jag älskar honom och att jag vill leva mitt liv tillsammans med honom. Han håller med mig i allt jag säger och ger mig en snabb puss på munnen.
Jag känner att jag trevar efter ringarna och får tag på dem, känner att jag håller på att tappa en av dem så jag sliter upp min hand fort för att inte göra det. Utbrister:
-Ja men varför tar vi inte och gifter oss då? HÅller ringarna framför V och nu är första gången han faktiskt stannar upp och tittar på mig.
Han säger nej, nej men vad f-n!! Sedan brister han ut i ett JA! Han hoppar till och lyfter upp mig och vi skrattar faktiskt så där jädra fånigt båda två!
I vårt lyckliga tillstånd försöker vi sedan att ta oss in på någon restaurang eller bar för att fira i champagne men inser snart att Champs Elysse inte riktigt är redo för vår klädstil (sneakers och trasiga jeans) utan vi får snällt vända hem mot hotellet där vi skålar i Pellegrino och Nestle Istea.
Det känns som om den där kvällen ägde rum nyss och jag kommer ihåg den i minsta detalj. Vilken kväll! Och det var det bästa beslut jag någonsin tagit!
Från den här dagen kommer det inte finnas något annat än bröllopsplanering i mitt huvud. Tänk om V visste vad han gav sig in på!
